Jonathan Yamamoto Wahlstedt

Master/Spatial Design


01 Fake Old, Primitive New


02 Fake Old, Primitive New


03 Fake Old, Primitive New


04 Fake Old, Primitive New


05 Fake Old, Primitive New

Fake Old, Primitive New

The human body can be seen as something abstract that isn’t yet fully explored; a cognitive, biological and material container of the unknown – opposed to our tools that are intentionally designed with a purpose and with a deliberate and fully known composition to fill our needs. But the boundary between the body and the tool have never been clear. Tools instead grow outwards from and integrate with our bodies. They are part of the unknown too, a part of us that cannot be fully understood.

Through archaeology, we interact with material traces of ourselves from the far horizon of known human contexts, where artefacts or sites appear in fragments. To similarly see the present link between body and environment as something not fully known, to see a tool that I’m using or have created as something familiar, a part of me and my own body, but at the same time as something obscure or even alien-like, creates an ambiguous contradiction, something uncanny, a reversed phantom ‘pain’. The mixed-media sculptures are made from carved linden wood, asphalt and other materials.

Fake Old, Primitive New

Människokroppen kan betraktas som något abstrakt som är ännu inte är helt utforskad, en kognitiv, biologisk och materiell behållare för det okända – i motsats till våra verktyg som medvetet har utformats med ett syfte, och en medveten och helt känd sammansättning för att uppfylla våra behov. Men gränsen mellan kroppen och verktyget har aldrig varit tydlig. Verktyg växer istället utåt från, och integreras med, våra kroppar. De är också en del av det okända – en del av oss som inte kan förstås fullt ut.

Genom arkeologi interagerar vi med spår av oss själva i material från en fjärran horisont av kända mänskliga kontexter där artefakter eller platser uppträder fragmentariskt. Att på samma sätt se den nuvarande kopplingen mellan kropp och miljö som något som inte är helt känd, att se ett verktyg som jag använder eller har skapat som något välbekant, en del av mig och min egen kropp, men samtidigt som något oklart eller även främmande, skapar en tvetydig motsägelse, något mystiskt, en omvänd ”fantomsmärta”. Skulpturerna är blandade medier av skuret lindträ, asfalt och andra material.