Teacher Education Programme in Visual Arts/
Sentio Ergo sum var ursprungligen menat för en traditionell museimiljö, i kontrast till det traditionella museibesöket. Sentio, ergo sum bjuder istället betraktaren att röra och på så vis tillfälligt skapa konsten själv. En tavla i ständig förändring. Därför är också ramen viktig. Ramen symboliserar den gamla konsten, en vit ram mot en vit vägg.
I och med att utställningen blev digital så fick vi istället en interaktiv video som ändå söker engagera betraktaren i upplevelsen, istället för att bli en passiv pjäs. Sentio, Ergo Sum är ingenting utan betraktaren.
På många vis skulle man kunna påstå att en digital utställning är motsatsen till vad jag försöker åstadkomma men det behöver inte vara så. Tavlan är också bara en pjäs, och den symboliserar snarare en idé. Att konst inte behöver bli passiv, och att konst uppstår på grund av betraktarens upplevelse och utan den är den bara material. Så jag har försökt förflytta upplevelsen med korta uppmaningar på skärmen, för att ge samma skeende i det privata hemmet som hade kunnat uppstå i den klassiska utställningsmiljön.
Sentio, Ergo Sum 01
Sentio, Ergo Sum 02
Sentio, Ergo Sum 03
In the process of shaping objects, what central differences appear between adults and children when comparing the activation of different senses?
During a visit to a museum, it’s common that children are more sensually activated. Children get to try on costumes, feel the texture of different materials and move their bodies in correlation with the informative flow of words. It’s considered essential in order for children to take in information, but the practice is gradually removed as we get older. Adults are expected to watch and listen. What is it that suggests adults won’t also benefit from activating their senses, or from interactivity combined with the flow of information?
My degree project invites the visitor to tactile interactivity regardless of age. It’s based on equality of the senses, in a society that might value some senses over others.
Vad framstår som centrala skillnader i den formgivande processen vid en jämförelse av sinnenas aktivering hos vuxna respektive barn?
Det är vanligt förekommande att barn under museibesök eller guidade turer blir mer sinnligt aktiverade än vuxna. Barn får testa kostymer, känna på material och röra kroppen i samband med ett informativt ordflöde. Något man anser barn behöver för att ta till sig information, men som sedan avlägsnas med åldern. Vuxna förväntas lyssna och titta. Vad är det som säger att inte vuxna också skulle gynnas av sinnlig aktivitet och interaktivitet i det informativa flödet?
Mitt examensarbete bjuder in till taktil interaktivitet oavsett ålder, och är baserat på sinnenas likvärdighet i ett samhälle som kanske värdesätter vissa sinnen över andra.
