Bachelor/Fine Art

If you look at a map from the Age of Discovery, there is the possibility that parts of it are named Terra incognita, unknown land. These were places not yet explored and, on maps, were often illustrated with mythical beasts, such as dragons or unicorns.

Humans’ desire to explore their surroundings is so strong that we will even explore places in which we cannot breathe. We also want to transport ourselves between places as quickly as possible – the faster the speed, the straighter our route becomes.

Our methods for organising and exploring our surroundings are noisy, such as blasting through bedrock or travelling by air.
On modern maps it is not possible to find any Terra incognita.
Unicorns have been replaced by straight lines.

How we experience our surroundings appears to differ from how we then organise them. If you fix on a point and try to cross a snow-covered lake in as straight a line as possible, the tracks behind you will never be completely straight. We are incapable of walking in completely straight lines, but our surroundings are, to a large degree, geometrical.

I know a point on a map which you could never discover, and where the straight line would fill no purpose. The place was created 50 million years ago, through the cracking of the earth’s crust. The crack filled with water and formed the lake which surrounds this place.

I have seen this with my own eyes, but the geological irregularity which the place’s surroundings possess makes it difficult for me to gauge its size and shape. There are no points of reference on the lake such as I usually relate to when I read my surroundings.

In my need to be there to be able to portray it, I was turned away. The place was already occupied by those who, unhindered, seem to be able to transport themselves in straight lines.
Or is the crow’s flight the straightest path?

Various objects lie scattered along the forest road leading down to the lake, disrupting the otherwise natural surroundings. They are remnants from different reorganisations and have been saved here. Amongst these remnants I found carefully bundled aluminium sheets, which had previously formed the roof of a barn. I inherited these sheets and with their help I have described this point on the map, as I perceive it.

Om du tittar på en karta från Upptäcktsresornas epok finns det en möjlighet att delar av den benämns som Terra incognita, okänt land. Dessa platser var ännu inte utforskade och på kartan illustrerades de ofta med mytomspunna varelser, exempelvis en drake eller enhörning.

Människans drivkraft att utforska sin omgivning är så pass stark att vi till och med vill upptäcka platser där vi inte kan andas. Vi vill också förflytta oss mellan platser så snabbt som möjligt- desto högre hastighet, desto rakare blir vår färdväg.

Vi organiserar och utforskar vår omgivning med hjälp av högljudda metoder, som att spränga igenom berg eller att resa genom luften.
På en modern karta går det inte att finna ett Terra incognita.
Enhörningen har bytts ut mot den raka linjen.

Hur vi upplever vår omgivning tycks skilja sig från hur vi sedan organiserar den.
Om du tar sikte på en punkt och försöker korsa en snötäckt sjö, så rakt som möjligt, så kommer spåret bakom dig aldrig att vara helt rakt. Vi är inte kapabla att gå i helt raka linjer, men vår omgivning är till stor del geometrisk.

Jag vet en punkt på kartan som du aldrig kommer att upptäcka och den raka linjen skulle aldrig fylla en funktion där. Platsen bildades genom att jordskorpan sprack för femtio miljoner år sedan. Sprickan fylldes med vatten och bildade den sjö som omger platsen.

Jag har sett den med egna ögon, men den geologiska oregelbundenhet som platsens omgivning besitter gör det svårt för mig att avgöra dess storlek och form. På sjön finns inte de referenspunkter som jag vanligtvis förhåller mig till när jag läser av min omgivning.

I mitt behov av att vistas där för att kunna avbilda den, blev jag avvisad. Platsen var redan tagen i besittning av de som obehindrat verkar kunna förflytta sig i raka linjer.
Eller, är fågelvägen alltid raka vägen?

Längs med skogsvägen som leder ner till sprickdalssjön ligger diverse objekt som bryter mot den annars naturliga omgivningen. De är kvarlevor från olika omorganiseringar och har sparats här.
Bland dessa kvarlevor fann jag omsorgsfullt, ihopbuntade aluminiumplåtar som tidigare utgjorde taket på en ladugård. Jag fick ärva plåtarna och med hjälp av dem har jag beskrivit punkten på kartan, så som jag uppfattar den.