The Curators’ Words

The Degree Exhibition can be viewed as a collection of stories from a generation, a specific congregation of voices. 193 graduating students and their 193 works that together form a polyphonic chorus of both discordant and concordant arguments.

The Degree Exhibition is, in other words, a depiction of our contemporary society, tales of the chaotic time we are currently living in, in which art, crafts, architecture and pedagogy help us to give this time a language, and perhaps to understand it better.

This year, our own era is more present than ever before. A societal crisis and a time of quarantine have overturned the established exhibition form and dictated new terms and conditions. Frustration first prevails in this situation, but then new ideas emerge. The Degree Exhibition, which normally transforms Konstfack’s premises into a gigantic exhibition space, is taking different paths this year. It finds its way into our homes, phones, in a printed catalogue, and in smaller spatial designs and interventions. Perhaps 2020 is a crossroads – a period in which we get the chance to think about our own ingrained patterns.

In the students’ projects, the future is portrayed in ingenious innovations, but here we also see history reactivated in new forms and guises. Technological manifestations intermingle with a longing for new tempos and a yearning to follow nature’s forgotten rhythms. To get away from the noise and start listening, to regain thoughts and resources. The materials are innumerable: wood, metal, concrete, weaves, gold, porcelain, clay, film, body. And there are even more themes.

This is the Degree Exhibition; chequered and fragmented in character, yet all-embracing and of cast-iron importance.

Emily Fahlén and Asrin Haidari (Mint)

Man kan se vårutställningen som en samling berättelser från en generation, en specifik uppslutning av röster. 193 avgående studenter och deras 193 arbeten som tillsammans utgör en polyfon kör av både motstridiga och samstämmiga argument.

Vårutställningen är med andra ord en samtidsskildring, berättelser om den kaotiska tid som vi lever i idag, där konsten, hantverket, arkitekturen och pedagogiken hjälper oss att ge denna tid ett språk, och kanske förstå den bättre.

I år är samtiden mer närvarande än någonsin, en samhällelig kris och en tid i karantän har omkullkastat den etablerade utställningens form och dikterat nya villkor. I denna situation råder först frustration, men sen uppstår nya idéer. Vårutställningen, som vanligtvis förvandlar Konstfacks lokaler till ett gigantiskt utställningsrum, tar i år andra vägar: Den letar sig in i våra hem, telefoner, i en tryckt katalog och i mindre rumsliga gestaltningar och interventioner. Kanske är 2020 ett vägskäl, en period under vilken vi får chansen att tänka om kring våra invanda mönster.

I studenternas projekt finns framtiden gestaltad i uppfinningsrika innovationer, men här finns också historien återaktiverad i nya former och skepnader. Teknologiska manifest samsas med längtan efter nya tempon och att följa naturens bortglömda rytm. Att undandra sig bruset och börja lyssna, att återvinna tankar och resurser. Materialen är otaliga: Trä, metall, betong, väv, guld, porslin, lera, film, kropp. Tematikerna är ännu fler.

Detta är vårutställningen: Brokig och fragmenterad till sin karaktär, men fullständig och helgjuten som angelägenhet.

Emily Fahlén och Asrin Haidari (Mint)